Vad är du rädd för?
Kommer ni ihåg när man hade brevvänner? Hade ni brevvänner?
Jag hade flertalet brevvänner. Ju äldre jag blev desto fler hade jag.
Dessa brevvänner kunde ha varit galningar och de hade till och med min
Jag hade flertalet brevvänner. Ju äldre jag blev desto fler hade jag.
Dessa brevvänner kunde ha varit galningar och de hade till och med min
adress, min riktiga hemadress. Man tänkte inte så på den tiden. Det var
inte lika farligt med allting. Internet, e-mail och alla sätt vi kommunicerar på idag,
är de verkligen bättre? Vi når ju ut till så många på en gång. Så många människor
kan ta reda på vad vi tjänar, var vi bor, var vi bott, vart vi ska flytta.
Är jag rädd för det? Både ja och nej. Jag är egentligen inte särskilt rädd
Är jag rädd för det? Både ja och nej. Jag är egentligen inte särskilt rädd
av mig som person.
En manlig bekant ställde en fråga till mig i kväll: Vad är du rädd för?
En manlig bekant ställde en fråga till mig i kväll: Vad är du rädd för?
Jag tänkte och tänkte. I mitt liv har jag stött på en hel del situationer, människor
och omständigheter som andra människor säkerligen skulle placera under benämningen:
"vara rädd för". Men det är inte mycket jag är rädd för. Om jag ska försöka få ihop
en liten lista trots allt? Alla människor behöver ju begränsningar.
Jag är rädd för spindlar. På riktigt. Jag är riktigt, riktigt, riktigt rädd för spindlar. Osunt rädd.
Jag är rädd för att dö. Det skrämmer mig att allting ska ta slut, vår existens. Men det handlar inte
Jag är rädd för att dö. Det skrämmer mig att allting ska ta slut, vår existens. Men det handlar inte
enbart om rädsla utan också om en stor sorg och själviskhet. Jag vill inte krama min mamma för sista gången,
jag vill för alltid kunna tjattra i telefonen med Sara i obegränsade timmar om livets ändar och knutar.
Jag vill titta på nyhetsmorgon, äta kanelbulle och mjölk till frukost. Jag vill vara med. Jag vill leva.
Det sista jag vill är att dö. Livet är brutalt vackert och jag vill inte förlora det. Jag är rädd för att dö.
Jag är rädd för att alla de upplevelser, känslor, minnen och tankar jag bär inom mig bara ska fara ut i intet
Jag vill titta på nyhetsmorgon, äta kanelbulle och mjölk till frukost. Jag vill vara med. Jag vill leva.
Det sista jag vill är att dö. Livet är brutalt vackert och jag vill inte förlora det. Jag är rädd för att dö.
Jag är rädd för att alla de upplevelser, känslor, minnen och tankar jag bär inom mig bara ska fara ut i intet
och vara helt...borta. Jag är rädd för att dö. Ni kan säga att det är en naturlig del av livet, jag säger det själv, och jag vet att det är så, men jag är rädd för sista andetaget samtidigt som jag har slutit fred med att det en
vacker dag kommer att vara dags för det.
Rädslan för döden begränsar inte min vardag. Den gör mig snarare otroligt medveten om hur
värdefull min och andras tid på jorden är. Jag stressar ibland men får också mycket gjort. Vi kan inte
bara betrakta om vi vill genomföra saker. Döden kan slå till exakt vilket sekund som helst. Jag ser också till
att njuta extra länge av vackra vyer, besöka de platser jag vill besöka, lägga min energi där den behövs och
blir uppskattad. Jag är noggrann med att aldrig somna osams, säger alltid förlåt direkt när jag felat, drar inte ut
på strider, för ingen kamp mot livet. Jag är i livet och lever det med hull och hår.
Jag är rädd för spindlar och jag är rädd för döden.
Jag är rädd för spindlar och jag är rädd för döden.
Jag tror att jag hanterar det andra rätt bra. Jag älskar inte att stå på scenen framför hundratals personer,
men det har snarare med prestationsångest att göra, kanske lite scenskräck, men absolut ingen rädsla.
Jag är inte särskilt rädd för att göra bort mig, för att inte passa in eller för att...aha nu hittade jag kanske en liten minirädsla till: Jag är rädd för att inte räcka till. Jag tycker inte om känslan av att inte räcka till som medmänniska, vän, partner, bekant, medarbetare eller annat. Jag vill räcka till.
Jag är inte särskilt rädd för att göra bort mig, för att inte passa in eller för att...aha nu hittade jag kanske en liten minirädsla till: Jag är rädd för att inte räcka till. Jag tycker inte om känslan av att inte räcka till som medmänniska, vän, partner, bekant, medarbetare eller annat. Jag vill räcka till.
Vad är Du rädd för?
Kommentarer
Trackback
