Stoltare kan ingen vara
Blivit faster åt en välskapt & frisk liten kille idag.
Grattis älskade Lillebror.
Stoltare kan ingen vara.
Grattis älskade Lillebror.
Stoltare kan ingen vara.
Kärlek är det största.
Att leva ett bra liv med kronisk smärta.
För tre år sedan fick jag tre diskbråck, ett i bröstryggen och två i ländryggen.
Dessa har nästan läkt, alla utom ett i ländryggen. Jag var tjugofem år när det inträffade.
Jag gick långsammare än en åttioårig gubbe. I början kunde jag varken stå, sitta, ligga eller
Dessa har nästan läkt, alla utom ett i ländryggen. Jag var tjugofem år när det inträffade.
Jag gick långsammare än en åttioårig gubbe. I början kunde jag varken stå, sitta, ligga eller
vara i samma ställning mer än en kvart ungefär. Detta resulterade i att jag inte sov sammanhängande
de första veckorna när ryggen var helt kaotisk. Jag har läst otaliga bloggar om diskbråck, för
att hitta likasinnade, förståelse och kanske lite tröst. Många har mött samma behandling: Går till
läkare, konstateras diskbråck. Om dessa skador ej leder till operation får man gå till sjukgymnast
men man får klara sig själv.
För mig bestod den tuffa delen i att inga läkare tog min smärta på allvar. Ingen sjukskrev mig, det
var piller eller sjukgymnast, alternativt en kombination av dessa som var mina val. Läkare och
samtalsterapeuter tittade oförstående på mig och sa: "Men du är ju så ung, du ska inte ha diskbråck",
"Det här ska vara den bästa tiden i ditt liv". Självklart ville jag att åldern 25-30 skulle bli och vara den
"Det här ska vara den bästa tiden i ditt liv". Självklart ville jag att åldern 25-30 skulle bli och vara den
bästa tiden i mitt liv, vad är det för frågor och åsikter att lämpa över på sin patient. Läkarnas sätt att
försöka trösta, men det var inte rätt sorts tröst. När man är tjugofem år gammal och plötsligt inte kan gå,
sitta, stå, sova, simma, åka skidor, och en massa annat, då vill man (läs:jag) inte hör att det är meningen
att detta ska vara den bästa tiden i mitt liv. Det skulle ha varit det, men jag fick leva med smärta under lång tid.
Jag kan aldrig säga att det var en rolig eller vacker tid. Men det var min tid. Jag kunde inte förändra den.
Hade jag varit läkare hade jag kanske sagt något i stil med "Du kommer att behöva mogna och ta mer ansvar än andra människor i din ålder", "Om du lär dig att förlika dig med sjukdomen kommer du inte att behöva vara ledsen". Ärliga, uppriktiga saker, att det faktiskt inte var en ljus tid jag hade framför mig. Men det är lättare för mig att förstå, för det är jag som levt med smärtan.
Allting var inte mörkt, men det mesta. Jag försökte se det positivt hela tiden men jag skulle ljuga om jag sa att det var en ljus period, det där första året innan jag lärde mig att leva med mina ryggproblem och förhålla mig till det hela på bästa möjliga sätt. Jag fick inte cancer eller en sjukdom som syns. Det gjorde att folk inte riktigt förstod hur dåligt jag faktiskt mådde. Ryggproblem har väl alla till och från?
När jag satte mig ner i kommunaltrafiken och inte reste mig för de äldre som klev på, vad tänkte människor om mig då? De såg ju bara en tjej i åldern 25-30 som levde den bästa tiden i sitt liv. Men vad de inte såg var en tjej som led fruktansvärt och om jag blivit tvungen att stå upp på det där tåget hade ryggen haft ihjäl mig. När ländryggen var som värst var det värsta som fanns att stå upp helt still, det högg, kändes som att ryggen skulle gå av och ramla ner på marken.
De tre första månaderna är ett töcken. Jag var en vandrande levande död. Jag sov ingenting. Tvingade mig ut på promenader, det var det jag skulle göra enligt läkarna, så det var det jag gjorde. Promenaderna ökade från en kvart till en mil per dag. Så jag gick mig tillbaka till livet igen. På vägen förlorade jag människor, de som såg mig som tråkig, självisk och inåtbunden. Det fanns inget annat val för mig, jag ville inte leva på värktabletter. Att gå en mil tog i början upp till fyra timmar. Var skulle det finns tid till mina vänner? Jag ville ändå inte umgås med människor, för jag grät om vartannat, sov om vartannat. Ryggproblem är en sjukdom som inte syns men ställer till det otroligt mycket för en människa.
Efter några månader klarade jag av enklare sociala sammanhang. Träningen fortlöpte. Efter ett år bokade jag in en personlig tränare och har aldrig haft så bra och stadig kropp i hela mitt liv. Men det är dyrt med personlig träning. Jag har hållit igång bra i perioder, sämre ibland. Jag vill också vila ibland, men med den här kroppen är priset på den vilan väldigt hög. SMÄRTA. Att leva ett bra liv med kronisk smärta är fullt möjligt, men det tar tid och du kommer att gråta en skvätt ibland.
Försiktigheten gör ondare idag än själva fysiska smärtan. Det fysiska har jag lärt mig att leva med.
Men när vi till exempel är iväg på personalfest och jag måste vara försiktig, tacka nej till aktiviteter som gokart
och annat, då sticker det i hjärtat och jag inser att det här kan visst vara den bästa tiden i mitt liv, jag får helt enkelt avstå från en hel del som friska människor kan göra.
Men när vi till exempel är iväg på personalfest och jag måste vara försiktig, tacka nej till aktiviteter som gokart
och annat, då sticker det i hjärtat och jag inser att det här kan visst vara den bästa tiden i mitt liv, jag får helt enkelt avstå från en hel del som friska människor kan göra.
Om det här är rättvist? Om det är rättvist att människor överhuvudtaget blir sjuka? Nej. Men som jag tidigare nämnt är även orättvisa en del av livet. Jag har lärt mig mycket av att leva med kronisk smärta och det är ingen idé att jag försöker motarbeta den, grina tillbaka en frisk rygg, för jag kommer inte att få någonting utav det där. Aldrig någonsin igen. Men det sätter inte ribban för mitt liv, det kräver bara extrem disciplin, en stark framåtsträvande anda och en grym familj och vänner. Jag har allt det där, därför behöver jag aldrig vara orolig.
Vad är du rädd för?
Kommer ni ihåg när man hade brevvänner? Hade ni brevvänner?
Jag hade flertalet brevvänner. Ju äldre jag blev desto fler hade jag.
Dessa brevvänner kunde ha varit galningar och de hade till och med min
Jag hade flertalet brevvänner. Ju äldre jag blev desto fler hade jag.
Dessa brevvänner kunde ha varit galningar och de hade till och med min
adress, min riktiga hemadress. Man tänkte inte så på den tiden. Det var
inte lika farligt med allting. Internet, e-mail och alla sätt vi kommunicerar på idag,
är de verkligen bättre? Vi når ju ut till så många på en gång. Så många människor
kan ta reda på vad vi tjänar, var vi bor, var vi bott, vart vi ska flytta.
Är jag rädd för det? Både ja och nej. Jag är egentligen inte särskilt rädd
Är jag rädd för det? Både ja och nej. Jag är egentligen inte särskilt rädd
av mig som person.
En manlig bekant ställde en fråga till mig i kväll: Vad är du rädd för?
En manlig bekant ställde en fråga till mig i kväll: Vad är du rädd för?
Jag tänkte och tänkte. I mitt liv har jag stött på en hel del situationer, människor
och omständigheter som andra människor säkerligen skulle placera under benämningen:
"vara rädd för". Men det är inte mycket jag är rädd för. Om jag ska försöka få ihop
en liten lista trots allt? Alla människor behöver ju begränsningar.
Jag är rädd för spindlar. På riktigt. Jag är riktigt, riktigt, riktigt rädd för spindlar. Osunt rädd.
Jag är rädd för att dö. Det skrämmer mig att allting ska ta slut, vår existens. Men det handlar inte
Jag är rädd för att dö. Det skrämmer mig att allting ska ta slut, vår existens. Men det handlar inte
enbart om rädsla utan också om en stor sorg och själviskhet. Jag vill inte krama min mamma för sista gången,
jag vill för alltid kunna tjattra i telefonen med Sara i obegränsade timmar om livets ändar och knutar.
Jag vill titta på nyhetsmorgon, äta kanelbulle och mjölk till frukost. Jag vill vara med. Jag vill leva.
Det sista jag vill är att dö. Livet är brutalt vackert och jag vill inte förlora det. Jag är rädd för att dö.
Jag är rädd för att alla de upplevelser, känslor, minnen och tankar jag bär inom mig bara ska fara ut i intet
Jag vill titta på nyhetsmorgon, äta kanelbulle och mjölk till frukost. Jag vill vara med. Jag vill leva.
Det sista jag vill är att dö. Livet är brutalt vackert och jag vill inte förlora det. Jag är rädd för att dö.
Jag är rädd för att alla de upplevelser, känslor, minnen och tankar jag bär inom mig bara ska fara ut i intet
och vara helt...borta. Jag är rädd för att dö. Ni kan säga att det är en naturlig del av livet, jag säger det själv, och jag vet att det är så, men jag är rädd för sista andetaget samtidigt som jag har slutit fred med att det en
vacker dag kommer att vara dags för det.
Rädslan för döden begränsar inte min vardag. Den gör mig snarare otroligt medveten om hur
värdefull min och andras tid på jorden är. Jag stressar ibland men får också mycket gjort. Vi kan inte
bara betrakta om vi vill genomföra saker. Döden kan slå till exakt vilket sekund som helst. Jag ser också till
att njuta extra länge av vackra vyer, besöka de platser jag vill besöka, lägga min energi där den behövs och
blir uppskattad. Jag är noggrann med att aldrig somna osams, säger alltid förlåt direkt när jag felat, drar inte ut
på strider, för ingen kamp mot livet. Jag är i livet och lever det med hull och hår.
Jag är rädd för spindlar och jag är rädd för döden.
Jag är rädd för spindlar och jag är rädd för döden.
Jag tror att jag hanterar det andra rätt bra. Jag älskar inte att stå på scenen framför hundratals personer,
men det har snarare med prestationsångest att göra, kanske lite scenskräck, men absolut ingen rädsla.
Jag är inte särskilt rädd för att göra bort mig, för att inte passa in eller för att...aha nu hittade jag kanske en liten minirädsla till: Jag är rädd för att inte räcka till. Jag tycker inte om känslan av att inte räcka till som medmänniska, vän, partner, bekant, medarbetare eller annat. Jag vill räcka till.
Jag är inte särskilt rädd för att göra bort mig, för att inte passa in eller för att...aha nu hittade jag kanske en liten minirädsla till: Jag är rädd för att inte räcka till. Jag tycker inte om känslan av att inte räcka till som medmänniska, vän, partner, bekant, medarbetare eller annat. Jag vill räcka till.
Vad är Du rädd för?
Det har varit en jävligt vacker resa...
Gnäll går inte hem hos mig. Förlåt för att jag är oförstående när det kommer till gnäll.
Jag tål en viss mängd gnäll hos mig själv och hos andra.
Smärtgränsen är inte särskilt hög.
Vad tjänar gnäll till?
Att sakligt, klart och övertygande argumentera för att kunna genomföra
Jag tål en viss mängd gnäll hos mig själv och hos andra.
Smärtgränsen är inte särskilt hög.
Vad tjänar gnäll till?
Att sakligt, klart och övertygande argumentera för att kunna genomföra
en förändring eller göra skillnad, det är en sak.
Att bara gnälla, jämra sig och beklaga sig, det är en helt annan femma.
En helt, helt annan femma.
Att bara gnälla, jämra sig och beklaga sig, det är en helt annan femma.
En helt, helt annan femma.
Ingen har sagt att det ska vara lätt. Ingen har sagt att Du, Du eller Du måste
ha alla de där höga kraven, toppjobbet, snyggaste bilen, trendigaste kläderna,
bästa festerna, hemlagat bröd i frysen och rikedomar i varje hörn.
Ingen har sagt det åt dig utom du själv.
Gnäll inte över sådana saker.
Se till att ha roligt.
Ingen har sagt det åt dig utom du själv.
Gnäll inte över sådana saker.
Se till att ha roligt.
Jag tycker att det har varit en jävligt vacker resa...
med motgångar, framgångar, resor, ögonblick och minuter.
Vi vet aldrig när det tar slut.
Jag ser alltid till att ha roliga saker att se fram emot.
Jag drar in på "hämtmat", restaurangbesök och lyxiga kläder.
Jag drar in på det mesta för att ha en reskassa. En resebudget.
För att resa och skriva är de två sakerna som gör mig lyckligast.
Jag vill se världen och jag vill skriva om världen.
med motgångar, framgångar, resor, ögonblick och minuter.
Vi vet aldrig när det tar slut.
Jag ser alltid till att ha roliga saker att se fram emot.
Jag drar in på "hämtmat", restaurangbesök och lyxiga kläder.
Jag drar in på det mesta för att ha en reskassa. En resebudget.
För att resa och skriva är de två sakerna som gör mig lyckligast.
Jag vill se världen och jag vill skriva om världen.
När saker går emot mig kan jag gnälla en liten stund. En liten en.
Men sedan, vad tjänar det till?
Res dig upp, borsta av dina knän, var inte rädd för att falla igen,
Men sedan, vad tjänar det till?
Res dig upp, borsta av dina knän, var inte rädd för att falla igen,
du kommer garanterat att göra det.
Forma ditt liv och gör mer av det som gör just Dig lycklig.
Så att du kan se tillbaka, långt tillbaka, eller bara en månad tillbaka,
med känslan inombords: det har varit en jävligt vacker resa...
Livsrotation.
För att kunna se i nya riktningar,
för att kunna se i någon riktning alls, så måste vi lära oss att rotera.
Ibland måste vi klättra upp på en stege för att vi är för korta
Ibland måste vi klättra upp på en stege för att vi är för korta
för att se det som behöver ses eller det vi önskar att se.
Ibland måste vi kika åt vänster för att det finns någonting där vi
borde känna till. Och ibland blir det riktigt jobbigt, då måste vi även
kika åt höger.
Tunnelseende är sällan bra. Inte under långa perioder.
Vi behöver livsrotation för att ta oss framåt och vidare.
Höger, vänster, rakt fram, backa, kliva upp på stege,
Vi behöver livsrotation för att ta oss framåt och vidare.
Höger, vänster, rakt fram, backa, kliva upp på stege,
se där hade vi hela livspusslet löst och fixat.
Galant. Då tar vi helg nu då!
Galant. Då tar vi helg nu då!
See heaven´s got a plan for you...
Don´t you worry child, see heavens got a plan for you...
tänker tillbaka. den taxin. den helgen. de dagarna. den musiken.
Världens vackraste Stadion. Summerburst. Biljetterna för 2013 snart
slutsålda. Sådant här måste man tänka på när sjukdom tar över och snön
yr omkring oss. Jaja, snön är vacker, men jag är ju hängig och kan inte
vara med ute i snöyran.
Jag tror bestämt att vi inte ska oroa oss så mycket, för visst finns det en plan
för oss alla. Vi kan själva vara med och justera den något. Vi människor är
väldigt enastående på så vis, vi kan göra väldigt mycket bara vi bestämt oss.
Jag är inte orolig, för jag vet att det finns någon form av plan för oss alla.
Tror den kallas att leva...med allt vad det innebär.
Här har du ditt liv!
Jag vill inte se tillbaka och inte vara nöjd med mitt liv. Det vill väl ingen.
Jag brukar föreställa mig att jag ska vara med i TV och så ska mitt liv spelas upp,
Jag brukar föreställa mig att jag ska vara med i TV och så ska mitt liv spelas upp,
ungefär som de gör i idol när en deltagare åker ut. Bang, pang, boom och så är allt över
och förbi. Din tid är över.
Varför i hela fridens namn tänker jag så?
Risktagande helt enkelt. Tänker så för att våga göra saker som jag annars inte skulle
Risktagande helt enkelt. Tänker så för att våga göra saker som jag annars inte skulle
våga göra, våga kasta mig in i, våga röra om, våga göra om.
Vill absolut inte sitta där om ett gäng år, ja när döden nu ska knacka på dörren, och
Vill absolut inte sitta där om ett gäng år, ja när döden nu ska knacka på dörren, och
bära på känslan att jag inte förverkligade mina drömmar, njöt av äventyr med mina
vänner och vågade ta risker, chanser och ja, jag vill känna mig mer än nöjd den dagen
det är dags för min: Här har du ditt liv!
Därför vågar jag göra misstag, för endast med misstagen kommer visdom, klokhet
och endast när vi vågar göra misstag kan vi också lyckas med saker.
Allting går inte som planerat, inte mycket egentligen. Det är ingen fara. Det är allt det
Allting går inte som planerat, inte mycket egentligen. Det är ingen fara. Det är allt det
där som är charmen med livet, det är allt det där som gör livet till ett riktigt liv,
ett levande sådant. Ett sådant som bevisar att du verkligen levt, vågat kasta dig i
vågorna även fast du varit väl medveten om att de förmodligen kommer kasta omkull
dig tusen gånger innan du lär dig att bemästra vågen.
En stor vit bromskloss
För tredje gången insjuknar jag inom loppet av sju veckor.
Ställer mig frågan: Vad hände med tjejen som inte hade haft en sjukdag på över två år? Jag saknar den tjejen. Efter ryggproblemen startade har immunförsvaret blivet annorlunda. Jag är inte tjejen som gnäller men kroppen har sagt ifrån en tredje gång. Att lägenheten är femton grader kall/varm kan absolut spela in.
Snön far omkring utanför mina fönster, era också vad jag kan utläsa av dagens uppdateringar på facebook. Feberyran har mig i sitt grepp. På eftermiddagen blir det något bättre. Jag är trött på att vara sjuk men jag vet att det bara är att ta sig igenom.
Bjuder hem Ben & Jerry, eller bjuder ut, ut ur frysen. När man är sjuk får man äta glass. Jag har med halvöppna ögon ögnat i genom fyra första delarna av Twilight saga. Hundra år senare än alla andra, jag vet, men jösses, jag gillart!
Minns såväl när man var liten och glädjen for som en spira genom kroppen när det första snötäcket hade lagt sig över hela Nykvarn. Den glädjen borde vi infria i våra vuxna hönshjärnor. Snälla Sverige och Sveriges chefer, sluta stressa kring snön. Den personal som åker kommunalt kommer garanterat inte att komma i tid varje dag nu när tågen ställs in i flera timmar. Få inte er personal att känna sig stressade över detta faktum. Låt snön ha sin gång helt enkelt. Det är skillnad på vinter i Sverige och sommar i Sverige. Sl är sl, men tacka gud för att någon fortfarande vill jobba på sl. Föreställ er Sverige utan tåg?
Steg för steg kliver vi bort från barndomen in i någon slags vuxendom där vi ständigt, eller ibland, längtar tillbaka till barndomens lugn och lyckospira. Vi längtar efter en tid då vi får vara lyckliga över alla orosmoment igen, där snön var och är en glädje, en naturlig del av livet istället för en stor vit bromskloss.
Ställer mig frågan: Vad hände med tjejen som inte hade haft en sjukdag på över två år? Jag saknar den tjejen. Efter ryggproblemen startade har immunförsvaret blivet annorlunda. Jag är inte tjejen som gnäller men kroppen har sagt ifrån en tredje gång. Att lägenheten är femton grader kall/varm kan absolut spela in.
Snön far omkring utanför mina fönster, era också vad jag kan utläsa av dagens uppdateringar på facebook. Feberyran har mig i sitt grepp. På eftermiddagen blir det något bättre. Jag är trött på att vara sjuk men jag vet att det bara är att ta sig igenom.
Bjuder hem Ben & Jerry, eller bjuder ut, ut ur frysen. När man är sjuk får man äta glass. Jag har med halvöppna ögon ögnat i genom fyra första delarna av Twilight saga. Hundra år senare än alla andra, jag vet, men jösses, jag gillart!
Minns såväl när man var liten och glädjen for som en spira genom kroppen när det första snötäcket hade lagt sig över hela Nykvarn. Den glädjen borde vi infria i våra vuxna hönshjärnor. Snälla Sverige och Sveriges chefer, sluta stressa kring snön. Den personal som åker kommunalt kommer garanterat inte att komma i tid varje dag nu när tågen ställs in i flera timmar. Få inte er personal att känna sig stressade över detta faktum. Låt snön ha sin gång helt enkelt. Det är skillnad på vinter i Sverige och sommar i Sverige. Sl är sl, men tacka gud för att någon fortfarande vill jobba på sl. Föreställ er Sverige utan tåg?
Steg för steg kliver vi bort från barndomen in i någon slags vuxendom där vi ständigt, eller ibland, längtar tillbaka till barndomens lugn och lyckospira. Vi längtar efter en tid då vi får vara lyckliga över alla orosmoment igen, där snön var och är en glädje, en naturlig del av livet istället för en stor vit bromskloss.
Vackra besked
Jag gillar vackra ting.
Älskar vackra ord.
Det som är vackert(h) är inte
alltid det vi förutsätter ska vara just vackert(h).
Ni ska få följa med mig på en resa, ett litet tag.
Jag vet inte exakt när den kommer att börja,
vi kan väl säga nu?
Jag vill inviga mitt nya, något friskare liv med en
mindre djup blogg.
De som känner mig väl säger att jag är osunt djup.
En vacker filosof.
Ser inte mig själv som något av ovanstående.
Jag hade en dröm.
En vacker dröm.
Under ungdomens år, under barndomen, ja då
drömde jag om att få leva.
Och efter jag överlevt kriget blev jag sjuk.
Tre diskbråck -pang! Separation -dubbelpang!
Kronisk smärta.
Men så häromdagen satt en ängel på min axel,
hans namn är Gunnar och han är läkare på
Sophiahemmet. Specialist på ryggar.
Han gav mig ett vackert besked.
Mina diskar har läkt.
Hör på den va...
Ryggen är fortfarande inte hel men avsevärt bättre.
Nu börjar min resa,
fortskridande mot min nya dröm;
drömmen om att bli frisk(are).
Jag hade en dröm; jag ville överleva.
Nu vill jag leva...
och vackert(h) ska det va!
